Vi, i föreningen Attention, brukar försöka stötta varandra i kontakt med skola och olika myndigheter. En av mina värsta erfarenheter, som en sådan stödperson, skall jag nu berätta om:
En Attention-medlem, med vissa NPF-diagnoser, hade blivit fråntaget sitt nyfödda barn redan på BB! Jag, och andra Attention-medlemmar, fick då uppdraget att följa med på en rad möten med olika handläggare på socialen. (inte samtidigt)
Innan jag fortsätter skall jag berätta en historia som jag hörde som liten: ”En dam letade ivrigt under en gatlykta. En förbipasserande frågade vad som hade hänt och hon svarade att hon hade tappat sin plånbok! Hur gick det till, frågade den förbipasserande? Jo, pekade damen långt bort, jag tappade den där borta där det är kolmörkt. Men, frågade den förbipasserande, varför letar du då här istället? Jo, svarade damen, för här är det ljust!”
Kan du nu gissa vad som gick fel, redan på BB?. Det kan du förstå om du redan känner till att personal, på socialtjänster över hela Sverige, inte brukar ha någon utbildning om NPF. Det är den dystra verkligheten som möter oss, i Attention, nästan överallt oavsett kommun! Och vems fel är det? Är det varje socialsekreterares ansvar att själva köpa en personlig NPF-”ficklampa”, med egna medel, och på sin egen lediga tid lära sig att använda den? Eller är det arbetsgivarens ansvar som borde ha köpt in NPF-”ficklampor”, till alla i personalen, och lärt dem hur de skall användas?
Det jag berättar om, nedan, är för att jag vill att dessa socialsekreterare, av sin arbetsgivare, måste få rätt utbildning och verktyg för att hantera speciellt NPF-personer och deras familjer! Och hur vanligt är det att NPF-familjer hamnar hos socialen? Den frågan skulle jag vilja vända på: När händer det att en person/familj, som handläggs av socialen, INTE har något NPF-problem? (det skulle t.ex. kunna vara personer som behöver hjälp p.g.a. krig eller att ens hem har brunnit upp, utan hemförsäkring. Och om jag nu får skoja lite: Om man inte har någon hemförsäkring, tyder det ändå inte då på att man ändå har minst ett NPF-problem?)
Eftersom jag inte tänker avslöja några känsliga detaljer, i just detta fall, så försöker jag istället med på denna sida förmedla hur maktlös jag kände mig under alla dessa möten med socialen, som jag var med på: Jag hittar nu på en historia på att det var kronprinsessan Victoria, som vi från Attention skulle försöka stödja under möten med soc. (hon är i denna historia ensamstående och har inte råd med egna advokater. Alltså har Victoria själv begränsade medel och ingen släkt, i sin närhet, som kan hjälpa henne)
Nu byter jag (kanske) ut de verkliga NPF-diagnoserna, i det här fallet med att soc. har tagit det riktiga barnet, mot Victorias kända NPF-problem: Ansiktsblindhet och Dyslexi. Och, just det, i min historia har hon bara fött ett barn, som heter Estelle.
Många av våra möten, på socialen, handlar i huvudsak om att Victoria är ansiktsblind är ett avgörande hinder, för att få tillbaka Estelle! Har någon av personalen kanske blivit skrämd av det extrema NPF-fallet i boken: ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” och tror att Victoria är lika svårt drabbad? Eller kan det tänkas att de tidigare har haft ett annat fall, i den här kommunen, med en mamma som har tagit fel på baby?
I början så tycker jag att lösningen borde vara enkel: Ge barnet till henne (under övervakning) och kolla, under en lämplig tidsperiod, om Victoria är på väg att göra några allvarliga misstag. (som t.ex. att hon försöker bröstmata en av sina hattar, istället för babyn?)
Men allting blir så mycket mer komplicerat eftersom Victoria har dyslexi och nu blir det snart ”1000-tals” sidor, med papper, producerat! (nya sidor fortare än hon hinner läsa de gamla) Och socialen säger att de inte har tid att, och råd, hjälpa henne att förstå och besvara alla dessa papper…. (och själv har hon definitivt inte råd att köpa in den hjälpen)
En del utskickade papper kräver socialen skriftligt svar på, inom en viss tid. Så utredningsåtgärder som är till Victorias fördel blir aldrig av, eftersom inte hon förstår att svara skriftligt i tid. (men utredningsåtgärder som är till hennes nackdel genomförs ändå) Det får vi reda på sedan, under ett av dessa möten, att det är Victorias eget fel att för henne positiva utredningsåtgärder aldrig blir genomförda! (det är tydligen hennes skyldighet att ordentligt läsa, och snabbt besvara, sin post. Vilket Victoria inte kan p.g.a. av Dyslexin, som hon inte får hjälp med)
Men när Victoria begär möte med en annan handläggare, i samma kommun, för att få hjälp med sina NPF-problem (som av vissa handläggare anses vara en stor risk) för att kunna få ta hand om sitt barn, så blir det avslag med motiveringen att problemen är för små för att få hjälp från kommunen! (ja, det mötet var jag också med på) Vilken handläggare har gjort rätt bedömning? Jag visste varken ut eller in….
Hur olika handläggare kan bedöma NPF-problem så väsensskilt är jag övertygad att det kan bero på följande:
Ovanstående bild visar hur ojämn kurvan kan vara för en typisk NPF-person
En handläggare, tror jag, tolkar vissa NPF-problem problem som att man är dålig även på andra områden.
Andra handläggare verkar bara se topparna, och drar slutsatsen att man inte behöver någon hjälp.
Ingen av handläggarna verkar förstå att begåvningskurvan är så ojämn? Och framför allt att kurvan kan vara helt olika, från person till person!
Det är precis samma problem som vi, i Attention, ser på många skolor! (även om en del skolor har kommit längre, kunskapsmässigt, än socialtjänsterna) En elev med NPF-problem kan bli placerad i särskola, på ena skolan, eller få höra på en annan skola: ”Det här klarar du av lika lätt som de andra uppgifterna. Inte behöver du någon hjälp. Du är bara lat!” (i bägge fallen har personalen grovt missbedömt elevens verkliga behov)
Jag läste i en läkartidning att Adolf Hitler säkert hade någon form av NPF! Därför kan jag ta Adolf, som ett paradexempel, på ett annat vanligt problem. (som vi ser i Attention) Man jämför NPF-personer med varandra! Om nu Adolf hade fått barn och utretts av socialtjänsten? En handläggare kan då mena: ”Jag vet en precis som Adolf och han var ett monster mot sina barn!” Men en annan handläggare säger: ”Jag har bara positiva erfarenheter av typer som Adolf” (gällande att ta hand om barn)
Hade Adolf Hitler kunnat blivit en fantastisk familjefar, och världshistorien fått ett annat förlopp? Jag vet inte? Just det, ingen människa kan veta med säkerhet! Men jag är helt övertygad om att hur en NPF-person bedöms inom andra andra områden inte säger någonting om hur bra den kan bli som förälder. (varken positivt eller negativt)
För att nu återknyta till fallet ”Victoria” så blev det inte av med någon avgörande test, om hennes förmåga att ta hand om ett barn. Tiden gick (läs år) och socialtjänsten började nu prata, mer och mer, om att ”Estelle” hade nu varit så länge i familjehemmet att det vore fel att rycka upp henne därifrån! (barnets bästa)
Forskningen kommer mer och mer kommer till slutsatsen att NPF i högsta grad är ärftligt! I så fall förstår vi att NPF-föräldrar i stor utsträckning avlar NPF-barn. (glömde jag berätta att även ”Estelles” biologiska pappa har NPF-diagnoser) Vad händer när barn till NPF-föräldrar hamnar i familjehem utan rätt NPF-kunskap? Kan de få bättre uppväxt där, än hos sina biologiska föräldrar? Vem NPF-utbildar familjehemen? Är ens socialen medvetna om det här problemet?
Jag hörde följande uttalande, från ett famljehem, här i Sverige: ”Här tar vi inte emot några NPF-barn!” (och det var insiktsfullt sagt. För om man inte har NPF-kunskap kanske man inte är lämplig som familjehemsförälder) Men hur ofta behövs det familjehem för barn som INTE kommer från en NPF-familj? (det skulle kunna t.ex. vara om neurotypiska föräldrar omkommer i en olycka) Är inte nästan alla problemfamiljer = NPF-familjer? (nu skojar jag inte) OBS! Om nästan alla problemfamiljer är NPF-familjer betyder motsatsen INTE att nästan alla NPF-familjer har problem! OBS! (det är i vilket samhälle, man lever i, som ger typen av problem)
Vad skulle ha hänt om Hitlers barn hade växt upp i ett familjehem utan NPF-kunskap? Kan det ha blivit som man brukar säga: ”Att historien upprepar sig”
Socialtjänsten verkar tro att om problembarn bara kommer bort från sina problemföräldrar så är barnets problem löst? (hos vilket normalt familjehem som helst) Nu är jag inte någon motståndare till omplaceringar. Det kanske t.o.m. sker för få sådana omhändertagningar, i Sverige, idag. Men det som upprör mig är att socialtjänsterna, hela Sverige, verkar sakna rätt kunskap om NPF-familjers verkliga behov och om ev. lämpliga familjehem för deras barn?
Blev jag något klokare av alla dessa möten med socialen, som en stödperson? Nej, det enda jag kunde se var bristande NPF-kunskap, hos handläggarna! Jag såg inte till några som helst NPF-anpassade utredningsåtgärder som kunde visa om ”Victoria” var lämplig att ta hand om ett barn? Så jag vet fortfarande inte om hon är en lämplig förälder?
Ett bestående intryck (eftersom jag själv har barn) är att jag undrar hur skulle jag skulle blivit bedömd, som lämplig förälder, i motsvarande situation? Hade sådana saker som att jag inte kan lära mig gångertabellen räknats till min nackdel?
Vi, i Attention, har erbjudit ansvarig chef på ”Victorias” socialtjänst ett antal olika NPF-utbildningspaket, redan från 1 november 2021 (i skrivande stund är de enda besked vi fått att man funderar på saken) Ett av förslagen var att vi skulle utbilda hela personalen i ca två timmar, helt gratis! (så inte kostnaden skulle vara ett hinder) Annars brukar Attention ta betalt för sina NPF-kurser.
Om du, som läser detta på din privata tid, jobbar på en socialtjänst eller en skola så tycker jag att du skall sluta läsa nu. Vi anser att denna typ av arbetsrelaterad information skall du läsa på din arbetstid! (och att din arbetsgivare skall ge dig den nödvändiga tiden) Vill du köpa några böcker, om NPF, så skall även din arbetsgivare betala för dem. För det finns minst ett NPF-barn i varje klass och…
Nu vill jag avsluta denna tråkiga historia (som ännu inte är slut) med en kort punktlista, om hur jag vill att socialsekreterare korrekt skall bedöma en NPF-förälders hjälpbehov:
- Utred noga ojämnheterna (både styrkorna och svagheterna) gällande förmågan att ta hand om barn. Missa inte att vissa styrkor kan kompensera för andra svagheter.
- Sätt in rätt stöd för att undvika överbelastning av det manuella (system-2)
- Om det ändå inte fungerar så överväg ett NPF-anpassat familjehem, för just det barnets unika behov!
Detta kanske leder till att ännu fler barn blir omplacerade, i Sverige? Men då rätt barn hos, för det barnet, lämpligt familjehem! (tänk på alla dessa olyckliga NPF-barn som som ofta tvingas byta familjehem, för att det tidigare familjehemmet inte kunde tillgodose det barnets speciella förutsättningar)